Familia tog hem dokumentärpriset

i Göteborg

Publicerad 8 februari 2010 - 11:50

Uppdaterad 8 februari 2010 - 12:27


Mikael Wiströms och Alberto Herskovits film "Familia" vann i helgen det nyinstiftade dokumentärfilmspriset på Göteborgs Filmfestival.

"Familia" är den tredje delen i sviten filmer om den fattiga Peru-familjen Barrientos öde. Pristagarna Wiström och Herskovits och mamma Naty Barriento (medverkande i filmen) var på plats i Göteborg för att ta emot priset. Filmarna sa i sitt tacktal att de tillägnade priset alla kvinnliga emigranter och efter prisutdelningen gav de en intervju som kom att bli ett samtal om premiärnerver, utvecklingen av dokumentärgenren och konsten att göra en vinnande dokumentärfilm.

Grattis, felicitaciones, hur känns det?
Alberto Herskovits (AH): Så klart att det känns jättebra.

Mikael Wiström (MW): Det är en perfekt avslutning på arbetet med de här filmerna. Dessutom gör Natys närvaro att det blir fulländat

Hur kommer det sig att Mamma Naty är här?
MW: Det var inte så svårt. Naty jobbar i Spanien, filmen handlar ju om hur hon lämnar sin familj för att arbeta i Spanien som migrantarbetare. Det är lätt att åka från Spanien, hon är legal där, och ta sig hit. Om hon hade befunnit sig i Peru så hade det inte varit lika lätt.

Var det självklart att hon skulle följa med till festivalen?
MW: Ja. Det var självklart att hon skulle vara här med oss.

AH: För mig var det inte så självklart att Naty skulle vara här. Jag kände en viss oro att det kanske blir för mycket för henne, för det är en egen värld, film- och festival-Sverige här i Göteborg, men jag har frågat henne och det verkar gå bra. Det som hon har tyckt mest om har varit att se filmen på biografen Drakens jätteduk.

Var ni nervösa inför premiären?
AH: Jag var fruktansvärt nervös, jag satt och led i stolen under hela premiärvisningen och tänkte att hur är det möjligt att göra en sån här dålig film? Men när publiken började applådera och ställa frågor, då släppte det och jag insåg att jag måste ha fått en mindre hjärnblödning under premiären (skratt).

MW: Jag var inte ett dugg nervös. Jag har aldrig varit förmögen att i en prermiärsituation verkligen se min film och uppfatta den som jag kan göra efter ett eller två år när jag har fått distans till mitt arbete. Jag kände att vi hade gjort ett gott arbete, det visste jag, och då fick det gå som det ville. Sen exakt HUR bra filmen som man har gjort är, det är ju väldigt svårt att veta eftersom det är publiken som avgör hur bra en film blir. Det handlar om det samspel som uppstår mellan publiken och filmen.

MW: Jag måste säga att man blir lite luttrad som dokumentärfilmare - jag har hållit på i snart 30 år - och det är svårt att nå den stora publik som jag tror att dokumentärfilmer egentligen skulle kunna ha. Dokumentärerna är nu så pass laddade och så känslomässigt starka att de är ofta bättre än många spelfilmer. Det är mycket slentriantänkande att man inte går och ser dokumentärfilm men det kommer ju mer och mer, men dokumentärpubliken är fortfarande i underkant.

AH: Ja, fast man känner att dokumentärfilmen blir allt viktigare, samtidigt är det så att den hårda genreindelningen mellan dokumentär och fiktion håller på att luckras upp alltmer. Tittar vi på kvällens prisutdelning så är "R" (vann bästa nordiska film red. anm.) en film som är oerhört realistiskt. Å andra sidan har vi kortfilmen "Nudisten" som också vann ett jättefint pris (Startsladden bästa kortfilm red.anm.). Den upplevs som en dokumentärfilm men är fiktion.

MW: Ja, exakt och samtidigt finns det personer som inte känner till vårt arbete utan tror att det är fiktion och Naty har vid flera tillfällen fått frågan om replikerna har varit skrivna, vilket hon givetvis sagt att de inte är och hon har förvånats över frågan.

AH: Att göra en dokumentärfilm betyder ju att ta 100 miljoner beslut, att man navigerar sig igenom beslutsdjungeln med hjälp av erfarenhet, intuition men också tur. Till slut när man kommer fram till en färdig film som är meningsfull och betydelsefull för publiken är det som ett mirakel.

Juryns motivering var bland annat att ni kommer så nära. Hur gör ni?
AH: När jag såg filmen på Drakens stora duk blev jag själv drabbad av hur nära vi kom i några av scenerna. Det känns lite overkligt. Men det finns ju inte en enda scen som är arrangerad. Jag tycker att det är en väldigt speciell familj som består av en väldigt modig kärna. Familjen har genom vår närvaro fått ett fokus på en inre utveckling och med deras öppenhet så är det ju en jättetillgång.

MW: Naty som bor hemma hos mig just nu, vi pratade just om det härom kvällen, att filmen inte hade varit möjlig utan kombinationen av Natys och Daniels två olika personligheter. Naty är den ständigt närvarande, alltid iakttagande och hon kommer ihåg och reflekterar över det som händer men hon griper inte in. Daniel är en stor aktör och estradör och det var han som tog kontakt med mig från första början. Utan den energin, som kan vara ganska påfrestande och som leder till konflikter, och Daniels envetna vilja att ta kontakt med mig och framhäva att göra saker tillsammans hela tiden, är ovärderlig. Han skulle säkert gärna, fast vi har bestämt oss för att inte fortsätta, göra en fjärde, femte och ja, säkert en sjätte film.

Varför väljer ni att inte fortsätta filma familjen Barrientos?
MW: Det är en naturlig avslutning. För det första tror jag att familjen är trött på vårt filmande. Naty är definitivt det. För det andra känns det inte som det finns så mycket att tillägga till det som tagits upp i de tre filmerna.

AH: Men sen är det ju så att trots en innerlighet och en närhet i våra relationer så vore det ju förmer att vara säker på att det är så bra att fortsätta i all evighet. Min största önskan är att filmerna har gjort gott för familjen men det kan man ju aldrig veta. Men Naty är en fantastisk person men också en representant för ett stort socialt och mänskligt problem i världen: den här enorma migrationen av kvinnlig arbetskraft.

MW: Den amerikanske författaren Barbara Ehrenreich har tillsammans med Arlie Russel Hochschild skrivit en bok om att detta är den nya råvaruexporten från den tredje världen: den kvinnliga arbetskraften som ofta handlar om omvårdnad och kärlek i olika former som vi själva har abdikerat ifrån. T.ex. att ta hand om barnen, sälja fysisk kärlek, ta hand om äldre människor - över huvudtaget ta hand om allt det som västvärldens människor inte klarar av men istället betalar för.

Ni dedikerade priset?
AH: Ja, till alla de kvinnor som tvingas emigrera. "Familia" är ett nära familjeporträtt men samtidigt en film om de hundtratusentals kvinnor i Europa som just nu befinner sig i den situation som Naty befinner sig i. Kvinnor som lämnar sina barn, makar och hem för att arbeta i helt främmande kulturer och under ibland helt omänskliga förhållanden.

Vad har varit den största utmaningen med att göra "Familia"?
MW - Jag tycker att det har varit att komma åt det stora drama som det här egentligen är och som utspelar sig i väldigt stor tystnad, i Natys ensamhet och hennes frånvaro hemma. Naty är inte en stor skådespelerska som upplever enorma dramer i Spanien, utan dramat pågår ju hemma på ganska intima nivåer. Att förstå hur stort det dramat är och kunna gestalta det och få publiken att kunna känna det - det har varit den stora utmaningen för mig i alla fall.

AH: Jag tycker att det har varit att skildra de svåra, lite mörka och kanske hemliga sidorna som finns i familjen utan att för den delen förlora förtroende och respekt genom att visa det. Det är en otrolig balansgång.

Nu har ni alltså avslutat ett projekt som påbörjades för 36 år sedan. Har ni separationsångest?
AH: Det är klart att det är svårt. Men som tur är finns Internet och Skype så vi kommer att hålla kontakten.

MW: För mig är det en lättnad för att jag kan fortsätta en relation med familjen utan att behöva tänka dubbelt. Jag var nyligen i Brasilien och hälsade på min guddotter Sandra, äldsta dottern i familjen, och jag hade ju inte med mig någon filmkamera, och det var väldigt skönt att bara umgås. Som dokumentärfilmare så har man hela tiden dubbla dagordningar: man tänker hela tiden på vad det går att göra en scen av, vad som är bra att filma och så vidare. Samtidigt som man ska vara människa och umgås. Det är svårt att ha den dubbla rollen och jag är tacksam att det nu är slut.

Vad betyder det att vinna det här priset?
AH: Det är den bästa möjliga starten. Vi har stora förhoppningar att det är den initiala och viktigaste energin för filmen att få ut den i världen.

MW: Jag respekterar faktiskt mer det här priset från den här festivalen eller från en festival som Tempo än jag respekterar det ganska sladdriga priset som Guldbaggejuryn delar ut. Det här priset grundar sig på människor som kan dokumentärfilm.

Trodde ni att ni skulle vinna?
AH: Aldrig

MW: Jag har inte sett de andra filmerna. Jo, en har jag sett. Det är så många filmer och man vet att det är sådan kvalitetsnivå på svenska dokumentärer så det är hård konkurrens.

Vad blir nästa projekt?
AH: Jag ska till Tyskland och Rumänien för att förbereda inspelning av en historia som handlar om två familjer: en zigensk-judisk familj från Transsylvanien och en överklassfamilj från Berlin vars vägar korsas på ett mycket märkligt sätt.

MW: Jag trampar vidare i min latinamerikanska historia som jag inte kan släppa. Jag gör film om en ung kvinna som förlorade sitt indianska språk på grund av ett trauma när hon som barn flydde från inbördeskriget på landsbygden och samtidigt förlorade sin bror som mördades i ett fängelse. Hennes öde är historien om 450 års kolonialism.

Jennifer Hagberg

Articlesdownloads.html

Swedish Television

IncumbenciaIncumbencia.htmlIncumbencia.htmlshapeimage_3_link_0
HawansuyoHawansuyo.htmlIncumbencia.htmlshapeimage_4_link_0